Books

Som ett mönster utskuret i trä, som skepnader som alltid vrider sig bindande runt varandra, men som alltid ringlar vidare, så löper berättelsen om Frömund. Smedens och Frejgodens fosterson från Hälsingland, som följer det öde som leder honom in i en främmande och större värld
.
Den här staden blir hans egen, där lever han sitt liv som storkyrkans snidarmäster, tillsammans med sin Ragnvi och lärjungen Töre. I Jorvik skapar han storkyrkans domstavlor, medan ödet snärjer honom i det nät som är stormännens och jarlarnas drömmar om herraväldet i anglernas land. Det öde som också skiljer honom från de sina.

Det är Skandinavien för sextusen år sedan...

I ett folk som för generationer sedan följt den stora isen mot norr, lever Otter. Han är folkets kunskapsbärare, läkare och trollkarl. Vid den långa sjön mellan fjällen och vid havet lever han med sitt folk, och följer i spåren efter den gamle som lär honom allt.

Men stammen bryts sönder. Kvinnokniv, Otters kvinna, lämnar honom, och han förmår inte hejda det som brister. Från norr kommer främmande människor som slår sönder spillran av hans eget folk.

Långa stigar och vida vatten för honom till ännu ett folk som bär sådd och skörd i sina egna händer. Här hos detta folk minns Otter sitt långa liv, och hans skyddsling Ljubar blir den som går schamanens stigar till slut.

Anno 1696 är ett år för de yverborne, för dem som drömmer om stormaktens Sverige, men också ett svältens och de hemlösas år. En av många vinddrivna är den före detta djäknen Andreas Olofsson, som för länge sedan lämnat sin barndoms Sörmland och de rastlösa studieårens Uppsala och nu som trettioåring kommer till Vikens förfallna prästgård i Dalarna.

Ett stort land behöver en stor historia, och universalgeniet i Uppsala, Olof Rudbeck, är sedan decennier sysselsatt med att i sitt livsverk bevisa att vårt land var alla kulturers urhem. För att skriva sin historia behöver Rudbeck hant-langare, en av dem är Andreas, som i Viken ska inventera en till synes omätlig boksamling och där förfalska valda delar av lämpliga urkunder. I Viken möter Andreas bland många andra en falsk assessor, en ovanligt frisk döende bonde, en apokalyptisk klockardräng och en död präst som lever.

Bland drivor av möglande böcker Andreas det han förmår fär att vränga den motsträviga historien till rätta. Han håller värmen med i hans tycke överflödiga volymer som ved och längtar efter en kvinnas famn. Kärleken finner han hos Märit, en botarkvinnas dotter, men umgänget med henne får honom att fly till landsvägarna när hon utpekas som häxa.

Som misslyckad tjuv hamnar Andreas i gruvans svavelstinkande helvete i Kopparberget, tills Rudbecks nådiga hand lyfter honom därifrån till ännu ett omöjligt uppdrag; att placera förfalskningar i det kungliga biblioteket i Stockholm, vilket tar en ända med förskräckelse.

Andreas flyr från ett brinnande Tre Kronor, bara för att upptäcka sitt eget livs hemlighet. Han återförenas med Märit för att skiljas från henne på nytt. Och i ett främmande land får Andreas till slut smaka de bittra frukterna av de yverbornes storvulna drömmar.

Människor mitt i sin tid. Några av dem är det dussin fattiga kvinnor på Värmlandsnäs som gjordes till häxor av en grym och fåkunnig tid. En annan är målaren som på fjortonhundratalet fyllde en litenträkyrka med sin vision av de yttersta dagarna. En tredje är den sejdkunniga kvinnan som levde för tusen år sedan, en länk i en oändligt långlivad tradition. Och ännu en annan är Olof Rudbeck, den storsvenske ivraren som drömde om ett fosterland som var kulturens vagga.

De här är några av gestalterna i Häxor, schamaner och en yverboren. I boken möter man också en pojke på höhässjornas och grusvägarnas femtiotal. Den gången såg han hur tiden blev till grenar och årsskottet i den stora fäbodtallen; tankar som blivit hågkomster, väckta till liv i den här boken.

"Runt om Valdalsbygget hade ännu en sommar kapslats in under tallarnas bark. Tiden rann undan från mig och stod ändå stilla. Musen som stulit av mina kex levde sitt evighetsliv medan årstiderna andades runt den gamla gården. Vågor slog mot avlägsna stränder och mätte tid, vågor av vårar har gjort detsamma i oändliga följder av blomningar och fåglars återkomst. Min egen puls räknade ögonblicken, liksom ett barns andedräkt. Det verkade inte bli så mycket skrivet den här kvällen heller. Denna kväll mellan två istider. Borta i sitt hörn knaprade musen på en bit kex."

Ur essän Ringar av tid

I vävarnas varptråd ränner en varg. Det kom för mig på kvällen den där första gången jag mötte vävarna från Överhogdal. Ett visuord, en rad på något som väl kunde sägas vara fornyrdislag eller snarare málá-hattr. Museet i Östersund skulle ha en text, ett manus till ett bildspel om vävarna. Och jag kände lusten att väva några röster om denna avlägsna tid åt dem. Det fanns mycket att lära sig om vävarna; där fanns ett dunkel, ett svindlande tidsavstånd och burleskerier som skulle ha tilltalat dem som en gång gjorde stor dikt av sin avlägsna tid. Våderna har överlevt ända sedan deras tid, århundrade efter århundrade, tänk: för tusen år sedan hängde kanske en av vävarna i en hednisk bondes gård!

Tidens varp kan tyckas vara utan revor och brister och bilda en tät och ogenomskådlig väv. Men någon gång blir det en rämna i den tid som vi kallar vår egen. Plötsligt blottas, oftast av en slump, ett förgånget så fjärran att det svindlar för betraktarens ögon. Det hände den gången som konstnären Paul Jonze fann några ålderdomligt mönstrade vävar i en kyrkbod i Överhogdal i Härjedalen. Han, och hans samtid, förstod att vävarna var mycket gamla. Men ingen anade då att revan i tidsvarpen sträckte sig ända in i vikingatid.

Nu vet vi att bildvävarna från Överhogdal tillverkats någon gång mellan år 800 och 1100. Med utgångspunkt i vävarnas motivvärld är de också med stor sannolikhet gjorda någonstans i Norden, i skiftet mellan senhedendom och kristendom.

Olika betraktare har genom åren tolkat vävarnas bildvärld på vitt skilda sätt. Mitt bidrag till tolkningen är att den eller de som lät göra vävarna har låtit väverskorna fylla dem med bilder ur nordisk mytologi. Redan tidigare har flera forskare sett nordiska motiv i vävarna, exempelvis sagan om Völsungaättens öden.
Jag har däremot tyckt mig skönja ett sammanhängande scenario med bilder som hämtats från vikingatidens föreställningar kring ragnarök, världsslutet. Ragnaröksmytologin var sannolikt mer än välkänd för dåtidens alla betraktare. Och den oerhörda dramatiken i detta mytstoff gjorde det en gång till ett naturligt motivval. Min mening är också att ragnarökstolkningen kan tillämpas oavsett om vävarna kommit till och brukats i ett hedniskt sammanhang eller om deras hedniska bildspråk kommit att nyttjas i en kristen miljö.

Klockan är sex - morgonen är blek som en sjukdom därute. Snart ska vi gå upp och vi ska äta frukost, du med din eviga hunger och din eviga törst som härjar din kropp. Jag ska fortsätta skriva natten som kommer. Snart ska jag också börja berätta för dig. Om alla de som gjort sin resa, om den resa som vi gör. Jag ska läsa din dikt för dig, den som du som tvååring förvånade mig med att säga rakt ut en gång. Och sedan upprepa den, ord för ord, nästa dag. Din sommardikt den sista sommar du kunde springa med vind i håret:

I novellsamlingen Kalles resa - berättelser om modet att leva finns berättelsen med samma namn, den handlar om min släkt och olyckan som drabbade min förstfödde son Karl. Där finns också följande fictionberättelser:

Kerstin i Takene som handlar om en av de kvinnor som utsattes för häxprocessen på Värmlandsnäs 1720 - 1724.

Pojken som såg gud är en berättelse från 1800-talets Dalarna - men handlar kanske lika mycket om min sons öde, den också.

Holmgång på Hov är en historia från vikingatidens och Bohuskustens 1000-tal där en fiskarpojke mäter sig med en storman, en ökung, i manjämnad - alltså hur man dräper inte med svärd men med verser i fornyrdislag.

Hemkomsten handlar om en ung man från Orkney som förlorar sina illusioner och sin ungdom tillsammans med sina bästa vänner när Margaret Thatcher sänder sin engelska flottstyrka till de gudsförgätna Falklandsöarna..

Systrarna är en berättelse om en ung kvinna som får en oväntad och säregen vision av hur det gick till när bronssköldarna från Fröslunda på Kålland offrades i en Vänervik.

Tretton år berättar om en av de få som kom hem från fångenskapen i Ryssland efter slaget och nederlaget vid Poltava.

Dansaren handlar om den anakronistiske Erik Larsson Dansars som under 1980-talets konsultraseri kämpar i Lund med en hopplös uppsats om tänkbar schamanism under bronsålder. I novellen möter vi honom när han gömt sig undan på ön Solum i skärgården utanför Värmlandsnäs västsida. Berättelsen har också vuxit till romanen nedan med samma namn.

"En stund senare satte Erik ner den lamt protesterande katten på verandan, låste dörren och hängde nyckeln på sin krok, väl synlig för alla dem som hade ärende till båtbyggarens ö. Sådär. Katten hade fått mat, han hade druckit en magisk dryck och kunde gå. Det virvlade små nålar av is i luften och när han kisade upp mot röset på berget syntes en halo runt solen. Ett tecken ovanför kungagraven. Eller om det var gårdsvättens röse. Solumsgubbens. Och som ännu en tyda satt plötsligt en fågel högst i röset. Han fick anstränga sig för att kunna se. En rovfågel. En sparvhök som stannat kvar i vinterlandet för att plocka fet kramsfågel vid traktens fågelbord. Höken bredde ut vingarna och försvann tätt över marken in mot land. Åt höger, åt öster. Ett gott tecken för vilken augur som helst. Det kunde ju inte bli så, då.

Att Solum blev en ödegård. Med ormbunkar som växte ur den taklösa ladans golv, tomma fönsterrutor som stirrade ut över en gårdsplan som tagits över av hundkäx och sly. Murknande timmerväggar som långsamt skulle förvandlas till ett nässelstånd runt en hoprasad skorstens-stock. Nej. Aldrig. Han visste att Solum skulle fortsätta leva. Med ljudet av hammarslag. Han tittade på sin egen blånagel som han skaffade sig i höstas när han hjälpt Edvin. Att det tog så lång tid för blåmärket att krypa över nageln. Lugnad av sin övertygelse om gårdens öde föste Erik undan katten som envisades med att stå på hans skor och med vinden i ryggen började han gå över den renblåsta isen mot fastlandets båtlänning."

Liksom novellen i samlingen ovan handlar romanen Dansaren om Lundastudenten Erik Larsson, född med gårdsnamnet Dansars. Erik tror sig ha funnit dansande schamaner på bronsålderns ristade klipphällar, medan den akademiska världen i övrigt inte riktigt delar hans entusiasm för hans hypotes. I väntan på att hans uppsats ska värka fram tar Erik några modiga steg in i den främmande värld som Malmös stålglänsande konsultvärld utgör under 1980-talet - något som tar en ände med förskräckelse. Under sin vilsna vandring lyckas Erik förlora sin cellospelande Marie och ett annat sorgebud får honom att lämna det lukrativa jobbet och sitt avhandlingsstretande för att bygga färdigt en snipa på en ö utanför Värmlandsnäs.

Med träkunnandet i sina händer kommer han till kyrkobyggnadets Nidaros i Norge vid mitten av tiohundratalet. Och därifrån förs han oförskyllt bortjagad vidare, först på stigar söderut genom Norge, sedan över havet till jarlarnas Orknö, och än längre, till England och York. Dåtidens Jorvik, en storstad med hantverkares smala gränder och myllrande liv, torg med kyrkor av sten och tjärstrukna skepp vid bryggorna.

Böcker

Medförfattarskap